Gråter inga tårar

När jag var på promenad i förmiddags funderade jag över en sak, varför gråter jag inte?

Är det för att jag ständigt måste hålla mig närvarande? Att de små döttrarna ständigt kräver min uppmärksamhet, likaväl som de äldsta, min make och andra runt omkring mig.
Innerst inne känner jag mig nog rätt så trött på allt och hela tiden, men håller huvudet ovanför vattenytan och därför gråter jag heller inte. Men det är jobbigt att trampa vatten hela tiden utan att jag får mer resurser. Så det hade varit rätt så skönt att gråta ut någon gång. Eller så är det så att det känns ovant att jag inte tar till tårar för att känna mig lättad. En ny fas kanske?

Kanske meditationen trots allt sätter goda spår! Det sägs ju att det sker förändringar efter hand. Jag har inte märkt någon förändring i det lilla, men nu när jag ser bakåt så är det nog en förändring!
Men hur bra är det egentligen? Tårar ska ju vara förlösande?!?