Andra gången i rad

Igår kväll var det dags att laga Tofslans cykel igen. Har bara gått en vecka sedan sist. Blir så j-a trött på den cykelmarodör som går runt på hennes skola och bucklar till cyklar. Som om det skulle vara något roligt att fixa till. Det tar nån minut för honom att buckla, och minst en halvtimme för mig att reparera. Nu får det vara nog! Kontaktar rektorn. Inte för att jag tror att det kommer att lösa problemet. Och det är kanske bättre att han går på lösa grejer än personer.

Men trött blir jag när tråk upprepas. För det medför så mycket logistikproblem för mig. Köpa reservdelar och laga hojen när jag kunde använt den tiden bättre till annat. Och dottern missade sitt träningspass...

Namngivning

Så har hon fått sina namn, min lillärta.
Det skedde i skogen igår.

Vi hade beställt fint väder, men när vi kom dit var det bara att spänna upp paraplyet för att det inte skulle droppa på den vita klänningen.

Släkt och faddrar var samlade i en glänta under de gamla vresbokarnas skyddande lövtak.

Lillärtan blev knäsatt och namngivningen tog vid. De äldsta systrarna läste en systervers och vi en dotterdikt. Vi tog oss tid att förklara hur vi tänkt kring hennes alla namn, och bekräftade namnen med symbolhandlingar kring de fyra elementen jord, luft, vatten och eld. Då började solen lysa och strålar letade sig ner genom lövverket till vår dotter!!! Faddrarna avslutade med textläsning och kompletterade med bröd och blomma.

I den solvarma gläntan sprang nu korkarna ur det mousserande vinet, picnicfiltar lades fram och matlådor togs ur sina gömmor. Barnen rörde sig mellan släktingarna för olika upptåg och sällskapet var avslappnat och uppsluppet.

En lyckad namngivning genomförd åter med högst märklig kontakt med vädergudarna :)

Planering och organisering

Lägger upp planerna för den kommande veckan... Maken åker över pölen...

Med menyplan, handlingslista och kom-ihåg-lappar ska väl allt gå i lås :)

Gråter inga tårar

När jag var på promenad i förmiddags funderade jag över en sak, varför gråter jag inte?

Är det för att jag ständigt måste hålla mig närvarande? Att de små döttrarna ständigt kräver min uppmärksamhet, likaväl som de äldsta, min make och andra runt omkring mig.
Innerst inne känner jag mig nog rätt så trött på allt och hela tiden, men håller huvudet ovanför vattenytan och därför gråter jag heller inte. Men det är jobbigt att trampa vatten hela tiden utan att jag får mer resurser. Så det hade varit rätt så skönt att gråta ut någon gång. Eller så är det så att det känns ovant att jag inte tar till tårar för att känna mig lättad. En ny fas kanske?

Kanske meditationen trots allt sätter goda spår! Det sägs ju att det sker förändringar efter hand. Jag har inte märkt någon förändring i det lilla, men nu när jag ser bakåt så är det nog en förändring!
Men hur bra är det egentligen? Tårar ska ju vara förlösande?!?

På benen igen

Personen i min närhet som mådde dåligt mår uppenbart bättre igen. Är gladare än på mycket länge, samtidigt irriterad och trött på att olika instanser om och om igen måste fråga om samma sak.

Jag förstår, hade blivit oerhört irriterad om jag skulle svara på samma fråga om och om igen.

Försöker det mesta i stödväg, det jag hinner med, men att gå på gemensamma hundpromenader är ju inte illa. Pratet kommer igång av sig själv, och jag behöver inte ställa frågor. Terapeutiskt av bara farten!

Bicyclerepairman help me

Tydligen bara jag som kan reparera cyklar i den här familjen....
Varför är det alltid så att det hinner bli mörkt innan Mrs Bicyclerepariman har möjlighet att laga en hoj?
Notera att dottern i bakgrunden lovat att vara med så att hon kan fixa punkan själv nästa gång... Visst tittar hon på ovanligt entusiastiskt?!?

Dotter till Libanon

Mina drömmars land - Libanon - blir med all säkerhet verklighet för Vifslan i sommar!!! Om en dryg månad! Det är min härliga Sister at heart som förverkligar denna resa eftersom Vifslan haft en jobbig termin. Hon kommer att få bo i min hjärtesysters familj och har möjlighet att se Libanon från libanesens synvinkel - inte turistens.

Jag unnar älskade Vifslan detta, hoppas att det kommer att inspirera henne till kreativt skrivande när hon är där, eller kanske efteråt. Besökte själv Libanon 2001 då min hjärtesyster gifte sig, jag har fortfarande starka bildminnen från ett av världens vackraste länder som återigen rest sig ur askan.

Hål i bubblan

Yogavitas tanke om förhållningssätt vid elaka kommentarer hade jag behövt nu i morse med livliga och högljudda diskussioner med Tofslan. Ingen av oss behöll sitt lugn...
Yogavita rekommenderar att "tänka bubbla":
"Jag brukar tänka bubbla, ibland funkar det. Jag tänker att jag är där i min såpbubbla och de där elaka kommentarerna kommer inte åt mig, eller energitjuven kan inte sno min energi, för jag har mitt tunna osynliga skydd."

Min bubbla har helt uppenbart ett stort hål. Som både tar in och läcker ut fel saker.

Men om detta inte hade hänt hade jag ju inte fått något att fundera på. Min autopilot behöver ställas om till ett inre lugn. Får meditera på detta, samt öva nästa gång det kommer upp. För övningstillfällena lär bli flera...

Skrivartalang

Vifslan ska ta tag i sitt skrivande igen. Hon känner sig mätt på att läsa böcker, precis som sin mor läser hon 4-5 böcker samtidigt.
Helt fantastiska berättelser trollar hon fram med hjälp av penna och papper, sen dansar fingrarna fram på tangenterna lika snabbt som hon tänker ut nya vinklar.
Jag blir alldeles varm i kroppen av att uppleva detta, som liten älskade jag själv att skriva :)

Bhaginii - sisters at heart

Tack Anna för att du delade med dig vidare av begreppet för systrar på sanskrit, Bhaginii!
Nu har jag bloggat det så nu glömmer jag det heller inte.

Jag har en hjärtebhaginii för jag har ingen riktig syster, en annan Anna. Hon bor i Libanon och vi ses tyvärr inte särskilt ofta. Men en stor plats i mitt hjärta har hon, kram på dig Anna!!!

Sisters at heart

Sisters are born to each other

Or happen through friendships by fate.

But however it happens or when,

Nature has given a gift that is great.

Being true sisters means loving,

And listening when problems loom grand.

No one's comfort or kindness could feel better,

Than the touch of a sister's kind hand.

Complaining of life's hassles and hurting,

Or simply meeting each other for fun,

A sister's friendship and warm gentle greeting,

Is like basking in bright winter sun.

Sisters always find time to share laughter,

Or to argue a point or complain,

For there are times when sisters will differ,

But their love will always remain.

So here's to the world's greatest sisters,

The ones who remain friends from the start.

hey're the ones picked by each other,

ecause they truly are sisters at heart!

By Elizabeth Lucas

Hemmamammor

Det hjälper bra att fika med andra hemmamammor. Att få lite andra perspektiv.
Vi som träffas nu pratar om det mesta mellan himmel och jord, och det känns skönt att komma ifrån hemmets lugna vrå ett tag.

Ombyte förnöjer, även om detta ombyte består av blöjbyten, kräklappar, avsvalnande muggar med te och en salig soppa av allt Ärtan drar fram under träffen... Hur kan en 2-åring dra fram så mycket saker på så kort tid?!?

Hemmamammaträffen drar mig mot det lilla perspektivet, i de två minstas värld. Det är skönt att vila hjärnan från de storas problem. Att istället prata magdroppar och bärsjalar :)

En dag i taget

Vi tar en dag i taget. Inget annat att göra.
I natt somnade och sov jag åtminstone gott. Första gången på en vecka.
Pratar med en kompis som är kompetent inom området, det känns som om det onda spjälkas upp lite då.

Ont det gör ont

Jag fick frågan om det är någon nära som mår dåligt; ja det är det.
Tillräckligt nära för att göra ont. När det är fråga om blodsband gör det nästan uteslutande alltid ont, inte sant?
Alla stödkontakter som nu börjar initieras gör ont på sitt sätt. På sikt ska det säkert hjälpa till men nu smärtar det bara av att beröra ämnet tankemässigt.