Det är inte teenagern som är problemet

Hur finner jag vägen till framgång med teenagern? Jag börjar med att tänka att det inte är teenagern som är problemet. Det är jag som måste börja tänka i nya banor för att inte måla in oss i ett hörn som stoppar all utveckling. För utvecklingspotential har såväl min teenager som jag.

Jag vill utgöra ett gott och ordentligt stöd för mitt barn. Här och nu perspektiv!!! Jag vill lära mig vad som händer med mitt barn. Hjärnforskare förklarar att tonåringar agerar som om de befinner sig inuti ett flipperspel. Med en massa ljusblixtar och ljudimpulser från alla håll. Samtidigt som föräldrar talar om att så och så ska de göra. Inte konstigt att alla budskap inte når fram.

Min nya roll innebär att stötta när allt tycks gå fel och jubla med när barnet lyckas. Som när telefonräkningen ökat med 800 kr när man varit bortrest ett par dagar. Man blir ju inte hänryckt precis. Det är sura pengar. Men det kunde ju varit värre. En hemsk olycka kunde ju ha skett. Det som är svårast att ta är osanningen det fars fram med innan sanningen kommer fram.

Jag tycker om att lyssna till mina barn, och det är tycks som om lyssnandets konst blir svårare när barnen blir tonåringar. Jag vill hellre lyssna än kritisera. Även om pengaförlust är surt. Det är nog viktigt att se framåt, istället för att klanka på smågrejer.
Nielssen skriver om vikten att visa tillit, överseende och respekt. Och det viktigaste av allt att älska sin teenager, och visa att jag gör det!