En obekant röst

Vad gör man när en person i ens närhet berättar att den hört en inre röst som säger till en att enda utvägen är att hoppa? Från en bro över en motorväg alltså...
Jag vet inte vad jag ska säga, ber endast om att höra mer om hur det kändes, om rösten talat förut etc...

Styrkan av sig själv

Att försöka beskriva något som jag känner så väl, som jag har upplevt en gång tidigare i livet, och som jag nu återigen får uppleva det ska jag nu försöka bekriva.

Jag upplevde det inte förrän A var ett par år gammal, så lång tid det nu tar för egenheter samt ett ansikte att utvecklas. När jag ser på min äldsta dotter så tänker jag på min mormor. Jag har svårt att säga vad, men jämförelsen och konstaterandet av likhet gör att mina ögon tåras. Kanske är det av saknad.

Jag vill ha min dotter här hos mig så att jag kan uppleva det jag saknar mest hos min mormor. Total närvaro, total koncentration, livslust, värme - allt riktat mot mig. Jag undrar om min mormor visade alla den sidan eller om jag var särskilt utvald - vilket jag inte tror att jag var. Det är en annan sak med min dotter, ja alla mina döttrar. Jag vill ge dem lika mycket närvaro och närhet som min mormor gav till mig.

Kanske är det lättare med A eftersom det finns den där likheten. Men även med H finns ett band alldeles för starkt för att slita av. Jag önskar att det kan vara oerhört tajt mellan oss, de ska aldrig behöva tveka om vart de ska vända sig för att få prata, få råd, stöd, hjälp, skydd, ny energi. Precis som jag kände med min mormor. Och kanske kan de känna detta stöd av varandra när jag inte är med dem.

Det gamla släktdraget av stark vilja i kombination med levnadsglädje och ett varande i nuet är det som burits med och fortsätter att bäras med. En styrka speciellt hos kvinnorna som förs över av egen kraft - det är inget man kan lära ut, annat genom att överföra genom nära, helt nära kontakt. Kvinnokraft av sig själv helt enkelt!

Tänkt och skrivet för fem år sen - återfunnet ikväll

Den starka goda viljan

Den starka viljan går i arv. Verkligen.
Det är intressant samtidigt utmanande att vara den som upplever viljan, tryggt vägleda och inte avleda.

Några exempel.
# Idag promenad i skogen, 1 kilometer i terräng. Ärtan, 2 år, promenerade själv hela vägen. Jag beundrar hennes starka vilja! Bara knata på. Utan att bli det minsta trött eller gnällig.
# När Vifslan var 3½ var vi i fjällen, då gick hon en dryg mil. Utan att knota det minsta. Somnade dock vid varje fikapaus :) Blev myggbiten och svullnade upp. Men var otroligt stolt!!!
# Tofslan var väl 4 när de skulle spela innebandy med dagis. Efter en timmes spel satt alla barnen och fröknarna helt utslagna och vilade. Men Tofslan fortsatte vara i rörelse, "hon skulle bara springa av sig" sa hon. Något dagisfröknarna fortfarande minns, snart tio år efteråt. Unikum!
# Lillärtan har jag inte så mycket att säga om än. Men stark vilja har hon onekligen... Så mycket vet vi nu, 9 veckor gammal.

En fylld yogashala

Man brukar ju skoja om de som bara får söner, att det så småningom kan bli ett eget fotbollslag.
Men i den här familjen finns ju enbart döttrar, och yogamattor. Så varför inte kombinera det ena med det andra? Yoga gillar vi ju allihop!

För rättvisans och trevnadens skull kanske vi bjuder in andra att yoga med oss, men vår yogashala har en lagom grupp som det är redan nu!